Igår var det, som förhoppningsvis bekant, den internationella kvinnodagen. Som den kvinnorättskämpe jag är, så var jag ute på Stockholms gator och gjorde min röst hörd. Eller ja, i alla fall lyssnade på andra som gjorde sina röster hörda.. 

För att lägga ribban lågt när det kommer till blogginlägg, så kommer här ett mediokert inlägg om en promenad, en gråmulen lördag i Stockholm. Yepp, bloggstar indeed. 

Hallå! 

 

Nej, det är ingen hallucination, ingen önsketanke eller någon fantasi. Det är helt och hållet sant: Jasmine Pettersson har bestämt sig för att udatera bloggen. Efter 1,5-års tystnad så har jag beslutat mig för att ta steget och skriva några rader. 

 

Mitt sug för att blogga har långsamt grott sig fram. På senare tid har jag haft så många geniala tankar som behövts ventileras. Jag har levt ett liv som inspirerat så många personer och känt ett växande ansvar att bidra till en bättre värld genom att dela med mig av mig sälv. Jag känner till många av livets sanningar som ni kommer kunna läsa här på bloggen!

 

...eller inte riktigt kanske. En stor del av sanningen har nog att göra med att jag vill ha en samlingsplats på vad jag gör med mitt liv. Snart så ska jag åka till Kreta i ett halvår, och det vore kul att faktiskt fota och skriva lite om det som händer där. Genom att också lägga det på en blogg, så kan jag enkelt komma åt det och njuta av det i efterhand. 

 

Så inga storartade planer på att ta över världen eller fablösa lisstilar att drömma sig bort i här inte, tan snarare halvmediokra bilder, sjaskiga skämt och en och annan fundering. Ett arkiv, som en nostalgifylld Jasmine kan surfa in på och återuppleva sina forna glansdagar för en stund.  

 

 

 

Nu har jag varit här i mer än tre månader. Tre månader. Det är konstigt med tid. Jag tror inte tid är konstant. Tre månader kan vara så långt tid. Jag har hunnit med så mycket här, sett saker, upplevt. Jag har fått många fina vänner och har lärt mig ett helt nytt jobb. Samtidigt känns det som att tiden har gått fort här. Det känns som att det var igår som jag anlände, ensam på Milas flygplats. Spänd, förväntansfull och nervös på vad livet hade att erbjuda i Turkiet. En årstid har passerat hemma i Sverige under samma tid som jag inte sett mer väderskiftningar än att ett litet vitt moln dyker upp i en liten kant av den blåa himlen. Jag tror att det är ett bra tecken. Som den gamla klyschan "Tiden går fort när man har roligt". Minuter blir till timmar, timmarna till dygn och dygnen blir veckor som sen blir till månader. Allt går fort. Samtidigt är många av dessa beståndsdelarna i månaderna, varje minut, fylld av minnen. Därför kan jag se tillbaka på mina tre månader här och känna att tiden ändå har gått långsamt. Jag har gjort mycket av tiden.

 

Nu har jag en månad kvar här. Om en månad kommer jag säkert se tillbaka och inse att den försvann så himla fort. Därför är det viktigt att fylla även denna månaden med fina minnen som jag kan se tillbaka på. Erfarenheter från nya saker jag testat på. På så vis blir det inte lika ledsamt att tiden går fort.

För någon vecka sedan så tog jag och min rumskamrat, som nu har åkt hem, en road trip till Izmir. Turkiets tredje största stad, men ungefär 3,5 miljoner invånare.

Det var så härligt att komma iväg, bort från det turistiga och uppleva en annan del och sida av Turkiet som jag inte sett förut. Vi körde bara i 2,5 timme, men vi hamnade i en helt annan värld.

 

Vi startade resan med att åka till IKEA. Tänk att någonting så simpelt som massproducerade köttbullar, med större innehåll av E-nummer än av köttfärs, kan väcka så många positiva känslor hos en. Det kändes hemma. Vi stannade på svenskshoppen utanför IKEA och köpte svenska matvaror. Fläderblomssaft, Marabou mjölkchoklad och kaviar! Dock lyckades kaviaren komma bort någonstans på vägen, så har fortfarande inte kunnat äta äggknäcke med kaviar och massa smör på :(

 

Efter vi laddat upp tillräckligt med svensk matkultur så åkte vi vidare in mot centrum. Där bara gick vi runt, och runt. Vi gick längs med hamnen. Vi gick på stora gator. Vi gick i små gränder. Vi gick i affärer . Vi gick och insöp den härliga atmosfären. Inte någonstans såg vi en turist. Inte någonstans hörde vi människor som försökte prata svenska med oss och övertyga oss att handla just deras fejk-Gucciväska. Det vi såg var människor som var avslappnade människor som umgicks med deras nära och kära. Vi såg äldre som höll i hand, pojkar som red på pappas axlar, par som hade picknick i solnedgången,  gamla vänner som fiskade bläckfisk vid hamnen.Stämningen var avslappnad och lugn. Geniun. Därför gillade jag Izmir så mycket.

Här om kvällen så hade jag min bästa kväll hittills här nere. Vårt team samlade ihop oss och hade en picknick på Windmills, Bodrums finaste utsiktsplats. I skenet av solnedgången så åt vi beställd pizza, njöt av utsikten och skrattade tillsammans. Helt fantastiskt sällskap och en riktigt mysig stämning. Denna kväll kommer jag kunna se tillbaka till med värme i hjärtat. 

 

 

 

 

Hela första månaden i Bodrum så tränade jag ingenting annat än mina klasser som jag höll i under arbetstid. Ni som känner mig vet vilken rastlös människa jag är och ganska snart så samlade jag på mig överskottsenergi. Jag saknade att träna på riktigt och började må dåligt över detta. Därför tog jag en dag tummen ur och införskaffade mig ett gymkort på ett lokalt gym i Gümbet. Det har jag inte ångrat sedan dess. 

 

 Att gymma i Gümbet handlar om mer än bara träning. Det är en upplevelse. En känsla. Gymmet består av ett litet, dunkelt rum i en källare. I taket hänger glödlampor, vilket är den enda belysningen och på golvet finns några sporadiskt utsatta fläktar, som någon naiv människa trodde skulle hjälpa mot den svettiga luften. Varenda kvadratmeter är okuperat av någon maskin och på väggarna hänger posters från 90-talet med bilder på styrkelyftande människor i minimala kläder.

 

I detta rum finns jag, en blond tjej från Sverige med ett rosa träninglinne, Rönnischbyxor och mina spillrans nya Nike free run 5,0 på fötterna och försöker bänkpressa. Runt omkring mig är det fullt av uppumpade manliga turkar, iklädda jeans, t-shirt och de obligatoriska flip-flopsen. Inte trodde jag någon människa i världen skulle  få för sig att ha på sig flip-flops när de tränar, men i Turkiet är det tydligen mer regel än undantag. I rummet sticker jag ut ganska mycket, men trots det känner jag mig ändå hemma. Atmosfären är målinriktad och positiv. Man är där för att träna. Det är ingen som kollar på andra och jämför vem som lyfter mest. Det är ingen som bryr sig om vem du är och vad du gör där. Spelar roll vilket kön man tillhör eller om ens skor har en pinne mellan tårna. Vi är alla där för att bli starkare och det är anledningen till att jag älskar mitt gym i Gümbet. 

 

Nyss hemkommen från en löprunda i detta fantastiska område. 30 grader varmt och inte ett moln på himlen. Nu är jag trött. Och stolt.

Ju mer tiden går, desto mer inser jag hur mycket jag tycker om detta livet. 

I förrgår så hade vi en teamdag. Vi samlades vid lunch och hade ingen aning om vad vi skulle hitta på.Vår manager överraskade oss med att hyra en båt till enbart vårt team som vi skulle åka runt med på havet hela eftermiddagen. 

 

Så fantastiskt det var. Miljön runt Bodrumhalvön är fantastisk. Vi åkte runt Black Island där vi simmade in i en grotta. Efter det så gled vi vidare, åt lunch, badade i det blåa vattnet och dök från båten. En helt fantastisk eftermiddag, med en härlig stämning. 

 

På kvällen åt vi middag inne i Bodrum med CEO:n för hela Thomas Cook Northen Europe, Lars Löfgren. Väldigt roligt att ha honom till bords. En väldigt trevlig och jordnära man. Efter det så var det utgång. Jag och tre grabbar gick till en bar och drack öl. Det var ovant, men kul! 

 

Detta är bara en dag av många här nere. Ibland är det svårt att inse att jag faktiskt bor här. Det känns som semester. En bra och händelserik sådan. 

 

Idag har jag varit stirrig. Jättestirrig. 

 

Idag var nämligen dagen som jag gjorde debut på service, alldeles själv. Jag är en väldigt orolig person i vanliga fall, så när jag sätts inför nya utmaningar så går verkligen min hjärna på högvarv. Alla tankar rusade runt i huvuvdet "Tänk om jag kör vilse!", "Vad händer om jag får en jättesvår fråga?", "Vem ringer jag om det går åt skogen?", "Tänk om jag kommer försent!" "Eller för tidigt?" och så vidare. 

När arbetsdagen var avklarad så var det en stolt Jasmine som checkade ut. Allt hade flytit på bra och det var inga stora motgångar. Jag körde till och med nästan rätt med bilen på alla första försök. Men stirrigheten hade satt sina spår, jag andades uppe i halsen och att var väldigt ofokuserad. 

 

Jag började gå till poolområdet och fann det alldeles öde. Klockan var 18.30, men i luften var det fortfarande 38 grader. Trots att det var så varmt så kändes det inte äckligt eller svettigt, bara behagligt. Då gjorde jag någonting som jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag hoppade i poolen och började simma. Jag simmande ensam. Det var bara jag och poolen. Och bergen. Och solen som hade börjat gå ner bakom dem. För varje simtag som jag tog så rann mina känslor av mig och på några minuter upplevde jag total avslappning. Det var terapi. 

Idag är det en mycket mer harmonisk Jasmine som sitter på balkongen. 

Jag har börjat komma in i arbetstempot och intrycken har börjat mattas av så smått, vilket gör att jag inte alls är lika trött som jag var de första dagarna. 

 

I måndags så började jag att hålla mina första egna klasser. Det gick helt okej ändå, självklart mycket nerver och småmissar här och där. Igår när jag höll klasserna för andra gången kändes det hela mycket bättre, vilket är kul. På eftermiddagen så fick jag följa med på en guidad tur i Bodrum för att få lite kännedom om staden. Knäppte några bilder med min brutalt dåliga mobilkamera, enjoy: 

 

Nu sitter jag här på min balkong i Turkiet och funderar på om det är värt att försöka ge sig på att starta upp bloggen igen. Det känns som det vore kul för alla där hemma att läsa lite om hur jag har det, men samtidigt känner jag på mig att dagarna kommer se ganska lika ut och att det snart inte kommer finnas så mycket att skriva om. 

Jag gör ett litet försök i alla fall och hoppas på det bästa. 

 

De senaste månaderna har varit väldigt tyst här inne, vilket beror på att jag har varit upptagen med olika saker: Först hade jag tre veckors praktik på High Performance Center i Växjö. Efter det så var jag tillbaka på skolan en vecka för att på helgen åka iväg en vecka till Bydalen för en vinterutbildning. Väl tillbaka på Lillsved igen så gick vi bara tre dagar innan påsklovet startade. Då spenderades nästan två veckor i Småland, med mycket fotboll, utgångar och mys med vänner och familj. Nu har jag varit på skolan i nästan en vecka och börjar sakta men säkert börjar hitta tillbaka till mina rutiner, vilket betyder att jag förhoppningsvis hittar tid till att uppdatera denna blogg lite mer kontinuerligt.

 

Hur är läget med mig då? 

 

Det är bra. Jag märker av att utbildningen börjar lida mot sitt slut just nu. Dels för att jag börjar få ångest över vad jag ska ta mig till och hitta på härnäst, men framför allt för att jag känner att jag har fått bra kunskap och känner mig redo för att ta ett kliv ut till arbetslivet. 

 

Nu ska jag fila lite på ett aerobicspass som jag ska ha till en jobbaudition imorgon! 

 

 

 

 

Resultatet av mitt brödbak är numera noga utvärderat. 

 

Det visade sig att jag är ett oupptäckt kulinariskt geni! Mina smaklökar exploderade av lycka när jag smakade brödet, ingen konstig äggsmak, ingen kokosodör. Bara massor med nyttiga ingredienser i en fantastisk symbios! Eller det kanske inte kallas symbios när deltagarna är fler än två? Hur som helst var det fantastico, bravo, excelente, magnifico, espléndido, honom ska vi ha! Men för att inte vara allt för självgod över min prestation ska jag nu dela med mig av receptet så ni kan leka mästerkock (mig) i köket också:

5 ägg

2 msk kokosolja

0,5 dl grädde

1 burk kvarg

1,5 dl mandelmjöl

0,5 dl kokosmjöl

2 msk fiberhusk

1,5 msk pofiber

2 tsk bakpulver

0,5 dl hackade valnötter

3 msk linfrön

1 dl hackade torkade aprikoser

 

Vispa äggen och blanda i de övriga blöta ingredienserna. Blanda de torra för sig och rör sedan i det blöta. Låt stå och pysa lite i några minuter. Häll över allt i en brödform (klädd i bakplåtspapper) och skjutsa in formen i den  175-gradigt varma ugnen i cirkus en halvtimme. Dela i ungefär 20 skivor. Låt svalna lite innan du brer på massvis med smör som smälter och njuuuuuuut. 

Jag räknade till och med ut näringsvärdet på hela spektaklet också, det ser ungefär ut såhär:

 

Näringsämne                                         Mängd                               Mängd/Skiva

 Energi                                                     1929 kcal                          96,45 kcal

 Protein                                                      96,25 g                              4,8 g

 Fett                                                           146,1 g                              7,3 g

 Kolhydrater                                                 45 g                                  2,25 g

 Fibrer                                                         65,75 g                               3,3 g