Idag har jag varit stirrig. Jättestirrig. 

 

Idag var nämligen dagen som jag gjorde debut på service, alldeles själv. Jag är en väldigt orolig person i vanliga fall, så när jag sätts inför nya utmaningar så går verkligen min hjärna på högvarv. Alla tankar rusade runt i huvuvdet "Tänk om jag kör vilse!", "Vad händer om jag får en jättesvår fråga?", "Vem ringer jag om det går åt skogen?", "Tänk om jag kommer försent!" "Eller för tidigt?" och så vidare. 

När arbetsdagen var avklarad så var det en stolt Jasmine som checkade ut. Allt hade flytit på bra och det var inga stora motgångar. Jag körde till och med nästan rätt med bilen på alla första försök. Men stirrigheten hade satt sina spår, jag andades uppe i halsen och att var väldigt ofokuserad. 

 

Jag började gå till poolområdet och fann det alldeles öde. Klockan var 18.30, men i luften var det fortfarande 38 grader. Trots att det var så varmt så kändes det inte äckligt eller svettigt, bara behagligt. Då gjorde jag någonting som jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Jag hoppade i poolen och började simma. Jag simmande ensam. Det var bara jag och poolen. Och bergen. Och solen som hade börjat gå ner bakom dem. För varje simtag som jag tog så rann mina känslor av mig och på några minuter upplevde jag total avslappning. Det var terapi.