Nu har jag gjort en sådan där sak som är lite typiskt mig.
Jag kom precis hem ifrån jobbet idag, rejält trött och sliten. Inte van vid att jobba till sex. Hade planerat en intensiv kväll, med sista (och första, hehe) rycket med packningen.  Precis när jag kommer hem ska jag ringa Anton, så jag börjar leta efter min mobil.  Ringer efter den, men inte något spår. Ringer Åsa och frågar om jag tappat den i hennes bil, men nej. Alltså finns det bara en slutsats att dra.. jag har glömt den på jobbet. Av alla 365 dagar om året, så glömde jag min mobil idag! När jag åker till Schweiz klockan åtta imorgon bitti?
Så nu får jag åka till Åsa, låna nyckel och sedan åka till Växjö igeen. Jag som ville bara packa klart och sedan sova.. Blir nog en lång natt känns det som.

Min skoldator.
Precis efter tre års studier, så går min dator sönder.
Efter tre års hårt slit för att jag ska få behålla min dator, så går den sönder.
Därför behöver jag en ny!
Mitt dilemma är att jag lider av beslutsångest, så jag har ganska svårt att välja dator. Just nu lutar det mot en mini-pc. De är så lätta och smidiga, vilket kommer vara guld värt när jag väljer att plugga vidare och inte kommer ha råd att köpa en till dator (det kommer nog ett framtidsinlägg snart, massa ångest över det!). Orkar inte gå runt och bära på en stor dator. Gjorde det i tre år och det är inget jag skulle välja.
Samtidigt känns det som att om man väljer mini-pc, så väljer man bort massa saker. För är inte större datorer bättre rent prestandamässigt? Samsung har ju en mini-pc som startar på 3 sekunder. det är ju superbra!
Jag behöver helt enkelt hjälp. inte bara med tips. Jag behöver en som väljer en dator åt mig, utan något krångel.
Sånt skulle jag behöva i allt. En som tar konkreta beslut åt mig.
Vad ska jag äta idag, t.ex.?
Fast det beslutet är redan gjort, för nu ska Johan och jag dela på en familjepizza(!) så hejdå :)

Hujedamej vad längesen det var jag bloggade!
Hann inte blogga ett tag där, p.g.a. alla studentgrejer. Sen blev det att jag aldrig började igen. Har man inte bloggat på ett tag så blir det svårt att veta hur man ska börja. Särkilt jag som är en intervallbloggare. Det känns som hela min blogg består av 2 olika sorters inlägg: "Oj, nu har jag inte bloggat på ett tag-inlägg" och "Nu är jag tillbaka". Såå det blev lite fritt i ett par månader.
Nu skulle jag vilja dra till med "men ändring ska det bli, NU ska jag blogga rejält." meen känner inte riktigt att jag kan lova det, är ganska lat av mig. hehehe.
Detta inlägg blir kort och gott en liten resumé, av allt jag gjort under försommaren.



Först flög vi till Alicante. Jag, mamma och Millan.



Vi åt en meny, där vi fick 8 rätter. Huvudrätten var Paella!
Precis när vi åt efterrätt så friade en man, till sin (förhoppningsvis) fästmö.
Han hade tagit med sig en tårta, och när hon gick på toa, så tog han fram den.
Så stod det "vill du gifta dig med mig" fast på spanska, på tårtan.
Vi såg ju i och för sig inte tårtan, men så var spekulationerna!


Mamma :)

så badades det.

och en flaska vin slank ner med.. Mamma tyckte att detta vinet var så gott.
Så jag var tvungen att ta kort på det, så hon inte skulle glömma bort det :)

Sen var det pubrunda..



och bal..

Detta är Osby. Hon kallas så för hon kommer från Osby.
Ibland glömmer jag till och med bort att hon heter Jenny.
Hon ska kanske flytta till Halmstad och plugga där till hösten, men för mig kommer hon alltid vara Osby.
Man hör ju trots allt det på hennes dialekt.

Ida Berg!

Sen tog jag studenten!

Sen har jag inte bilder på mer saker. Åkte till Öland under midsommarhelgen.
Har jobbat en del på Bokia. Legat ute och solat. Läst mycket böcker! (Kristina Ohlsson, hungerspelen etc.)
Så nu ska jag ladda om, för på lördag så åker jag till Schweiz! :)

Idag när jag kom in till stan, lite innan klockan åtta, så kom jag på att jag inte hade druckit något kaffe.
Eftersom jag hade lite dötid, så bestämde jag mig för att vandra till donken och köpa med mig en kopp, men tji fick jag. Dem öppnade inte förrän nio.

Jag gick tillbaka till skolan och valde att köpa ur kaffeautomaten. Jag stoppade i fyra kronor i automaten och tryckte på knappen "starkt kaffe". Jag satte mig vid ett bord och njöt av att äntligen få mitt kaffe.
När jag tog första klunken så kände jag någon som gjorde motstånd, någonting syrligt.
Jag kollade ner i min kopp och insåg att det simmade tre stycken myror i koppen.
Vemodigt så fick jag hälla ut kaffet i skoltoans handfat, utan att hinna fixa något nytt.
Efteråt fick jag reda på att fler hade fått myror i kaffet och att dem förmodligen byggt bo i automaten, fräscht!

När jag kom hem, så längtade jag efter kaffet. Så jag valde att göra det speciellt. En frappe, eller iskaffe på ren svenska. Jag kylde kaffe, vispade grädde, gjorde isbitar och tog till och med lite vaniljglass i. Denna underbara skapelse tog jag med ut i den stekande solen där den kunde avnjutas som bäst.
Jag var i himlen, och det kunde inte bli bättre än så. Vilket det inte blev heller. Jag välte nämligen ut kaffeglaset innan jag hunnit dricka någonting...
 

Ni vet den här härliga känslan när man börjar närma sig upploppet på ett hårt arbete och det är snart slut?
Den har jag känt ett tag med mitt projektarbete. Problemet är bara att upploppet visade sig vara minst lika långt som själva loppet. Så hur mycket tid jag än lägger ner, så dyker det alltid upp nya saker.
Så nu är jag smått irriterad, solen skiner och jag hade velat ligga ute och njuta av solen.
Det går ju inte eftersom redovisningen är på torsdag.
Idag skulle jag göra en tabell. Det gick skitbra och det såg kanonproffsigt ut.
Nöjd som jag var, beslutade jag mig för att flytta den till dess rätta plats i dokumentet. Någonstans här så förlorade jag mitt samarbete med Word. Tabellen ville inte förflytta sig till dess rätta plats. Vilket är ganska viktigt eftersom tabellen hör ihop med texten. Det slutade med att tabellen försvann? Den gömde sig nog bakom en bild eller nåt, så jag har inget annat val än att bita ihop och göra om tabellen från början.

Men solen skiner i alla fall.

Igår var jag och Theodor hos våran kära farmor. Theo hade precis fått sin permobil och ville visa upp den.
Eller han låtsades vilja visa upp den, medan han egentligen bara ville skrämma folk till hjärtattack med sin djävulstuta.

Så väl hos farmor så spelade vi lite yatzy. Farmor är halvt blind, halvt döv och halvt förvirrad. Så egentligen kastade farmor ett par tärningar medan Theo och jag berättade vilka hon skulle spara på och vad hon fick för poäng. Slutade ändå med att damen lyckades utklassa oss båda rejält stort.. Någonting som hon själv inte trodde på.

Det gulliga med farmor är att hon har fått för många barn, barnbarn och barnbarnsbarn för sitt eget bästa. Hon blandar ihop hela gänget. Jag heter Nellie, Nellie heter Jasmine, Pappa heter Clide och Johan och Jonatan går inte att skilja på. Detta har resulterat bl.a. att "Jasmine" har fött tre barn, när det är Nellie som är trebarnsmamman.
Fast hon har börjat lära sig av sina misstag och beskriver familjerna istället för att säga namnen.
"Den minsta av mina barns yngsta son"

Det bra med farmor är att det alltid är samma personer som hon blandar ihop. Hon kör inte mamma och pappastilen (säger alla familjemedlemmarnas namn innan man hittar rätt och skrattar bort det genom att säga "det är ju tur att vi inte har hund också").

Härliga farmor!

Det finns nog bara en enda person som har sämre lokalsinne än mig och det är min kusin Amanda.
Detta har vi tidigare befarat då vi gått vilse i Moheda, som är inte allt för stort.

Vi två geografiskt inkompetenta människor tycker att det är en utmärkt idé att bege sig till Stockholm utan karta, kompass, gps eller iphone. Jag hade heller aldrig varit där inne, så jag la över allt ansvar till Amanda.  Vi hade kollat upp allting i förväg: Hotellet låg 200 meter ifrån centralstationen, det skulle ju inte vara några problem alls att komma dit! Man bara gå på en enda gata mot Norra Bantorget, inga problem!
Så tåget anländer (fem minuter för tidigt, vad händer SJ?!) och vi går ut mot Vasagatan. Vi kollar oss runt som två förvirrade hundar och bestämmer oss för att gå över vägen. En bra start!

Efter fem minuters diskussioner så tar vi höger. Vi går på gatan i tjugo meter och bestämmer oss för att det är bäst att fråga efter vägen. Vi går in i en kartbutik och frågar kassörskan, smålänningar som vi är köper vi ju ingen karta över stockholm utan anser att vi fixar detta alldeles utmärkt. Hon pekar ut vägen åt oss och vi går dit.
Efter ytterligare några meter inser vi att det inte stämmer och vi tänker att det bästa är att början om från början. Så vi går tillbaka till stationen och tar en annan utgång.

Väl där så är vi lika förvirrade som vanligt, ser fortfarande inget hotell då byggnaderna i stockholm är ganska höga. Amanda frågar efter vägen på pressbyrån och efter ett långt samtal och en karta senare så inser vi att vi skulle stannat kvar på Vasagatan. Vi går tillbaka, kollar på kartan och tar till vänster denna gången.
Efter 150 meter så utbrister Amanda att vi har gått åt fel håll, att vägen vi står på ligger fel sida om centralstationen. Vi suckar lite och vänder om igen, går förbi centralen och vidare. När vägen tar slut så tar jag över kartan och inser att vi visst var på rätt håll innan och gått fel denna gången. Alltså får vi vända återigen och ta andra hållet. Folket på uteserveringarna började kolla lite konstigt på en när man passerade för fjärde gången.

Efter en timme så kom vi fram till hotellet. Väl där så kollade jag på deras hemsida som vi hade haft som vägguide. Där stod det klart och tydligt att vi skulle ta vänster från stationen. Men nu kan vi skyltfönsterna på Vasagatan utantill i alla fall!

Tänk er denna artikeln i Aftonbladet:

En 13-årig flicka blir på smällen. Hon har ett förhållande, men påstår att han inte är pappan.
Hon påstår nämligen att hon inte har haft sex med någon alls. Det var en ängel som steg ner från himlen och berättade för henne att hon fått uppgift att föda Guds barn.
Fotografen för Aftonbladet har också tagit en bild. Den föreställer en höggravid Maria och hennes pojkvän Josef. De ser sådär förtvivlade ut, som bara aftonbladet kan lyckas framställa någon.

Hur hade detta sett ut i dagens samhälle? Man hade tyckt synd om stackars Josef som inte förstod att Maria hade varit med någon annan och kondomen sprack, sen hade man vänt blad och fortsatt läsa vidare tidningen.
Kanske någon stackare på SSS som hade trott på att Messias hade kommit, men annars njae.

Dessutom hade aftonbladet inte publicerat artikeln, de hade hellre velat att Maria och Josef skulle se tragiska ut under rubriken "Tvingades fly till Betlehem. Får ingen ersättning från försäkringskassan".

Fast om man jämför med andra händelser i bibeln så är Maria inte så konstigt.
Vad sägs om Lot. En liten gubbsjuk jävel som först ger bort sina döttrar att våldtas och sen låter döttrarna föröka sig med honom själv för att deras gener ska spridas vidare (för det hade ju varit en skam om deras unika gener dog ut).

Hur hade det sett ut i aftonbladet?
"Sexskandalen i Sodom. Sluten psykriatisk vård till sexpappan".
Ja, det hade nog inte blivit en del av en stor religion i alla fall. Om det hade det så hade det kommit att heta "Sexsekten" eller något liknande i dagstidningarna.

Idag är jag inne på min femte skolfria dag och passade på att "njuta av ledigheten", "ha lite egentid", "leva i nuet" och alla fina, överanvända yttryck som finns.
Tänk er senariot: En värmefilt, ett rostat bröd med blåmögelphiladelphiaost, en kopp grönt vaniljte och en bok. Ingen tv, ingen dator, inga oljud. Utan en bok.
Ja, jag vet att jag föddes på 90-talet och förväntas tycka att mobiltelefonen är det roligaste i hela världen, men detta var nog ändå njutning på hög nivå.

Jag läste Kristina Ohlssons första bok, Askungar.
Egentligen gillar jag inte deckare eller kriminalromaner, utan föredrar typiska tantporrböcker (pojke träffar flicka, de blir kära, något händer men de lever lyckliga i alla sina dagar på slutet) eller lipböcker (tips: läs inte "p.s. jag älskar dig" när du är förkyld..). Men Kristina Ohlssons böcker funkar faktiskt. De är lagom spännande, men har ändå lite kärringporr över sig.
Dessutom klarade jag av att lösa mordgåtan, vilket är förmodligen första gången!

I lördags gjorde jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. 
Vissa block gick det skitbra, medan andra hann jag inte riktigt med. Vissa frågor slutade det med att jag inte ens hann läsa frågan utan bara chansa på ett svaralternativ. När jag sedan kollade mina rätt så visade det sig att alla frågor jag gissat på var fel. Gissar man på en fråga så är det 25 % chans att man gissar rätt. Alltså som jag skulle gissa på fler än 4 frågor så borde jag gissat rätt på minst en, men nej. Jag gissade fel på ALLA mina gissningar.
Så jag antar att jag är världens sämsta gissare. Nästa gång får jag nog helt enkelt försöka hinna göra frågorna :)

Sen så var det lagfest efter det. Var kul, lite frågesport och sånt, som om inte min hjärna redan hade överpresterat idag? och sen stack vi ut till Grace. Det var nu det började gå snett.
Först fick jag inte komma in, för att det stod "Jasmina Pettersson" istället för "Jasmine Pettersson" på listan. Hur stor är chansen att det finns en Jasmina Pettersson med samma personnummer som jag? Efter noga övervägning så läts jag komma in.
Sen så skulle vi köpa en drink i baren. Jag räcker fram mitt kort och beställer, bartendern gör min drink och säger "då blir det 100 kronor", eller vad det nu kostade.
Jag: "Ja, du fick ju mitt kort?"
Bart.: "Nej? jag tar alltid betalt efter".
Glada Jasmine var inte lika glad längre. Min vän hade ju sett också att jag lämnat fram kortet, men bartendern tvärnekar att han tagit det.

Tillslut så bestämmer vi oss för att spärra mitt kort, om bartendern råkar ge det till någon annan. På vägen så säger vi till en annan bartender som jobbar där. När vi står och pratar med Swedbank så kommer ju självklart den andra bartendern med kortet till oss. Då hade han kollat upp bartendern som vi beställde hos och hittat kortet? Nej, men jag hade nog tappat det.

Nu ska jag njuta av min lediga dag, eller rättare sagt mina lediga tre dagar :)

Just nu sitter jag och njuter av The Poets (Poets – What Difference Does It Make) och tänker tillbaka på klassdiscon man hade i mellanstadiet, när man fick vara borta tills tio och ordet dansa betydde att man tog ett steg ut åt sidan, ihop, ett steg åt andra sidan och ihop. Om man var riktigt avancerad så kunde man istället för att stiga ihop med benen, korsa det enda benet bakom. Men det var bara för det riktiga coola.
Höjdpunkten på festen var, för tjejerna, när man kom till ryska posten och det sämsta som kunde hända var att man inte vann danstävlingen (fan ta dig oscar ericsson som dömde).

Livet är galet härligt ändå.

Denna bild tog jag idag. Klockan 17.00 utanför ICA Grytan.
Jag stod där och trängdes med alla invånare i Moheda som var över 65.
Så, vad var det som fick hela PRO Kronoberg att vallfärda till Mohedas centrum (som bara består av Grytan) 
Var det ett extrainsatt bingospel? Hade Lasse Berghagen en konsert? Sände de en repris av kungabröllopet?
Nej, den ombyggda ICA-butiken invigdes. Bygdens kändis, ICA-Niklas, har tagit ännu ett steg för att Grytan ska ta över hela Moheda. Jag funderade mest över att de var där för att se prästen klippa bandet, för att få 10 % rabatt eller för all gratismat som serverades (Mohedabor är ju trots allt smålänningar).


 Alla stod utanför och var överdrivet glada. Jag var där för att servera kaffe och wienerbröd till alla som handlade. I fyra timmar skulle jag stå och känna kakdoften och le. Det var spännande, jag fick bl.a. frågan om jag gick på högstadiet. Kul..

Vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen sakta håller dö ut. Numera är det bonospappor, styvsyster, plastsöner. Man har två pappor eller adoptivsyskon, man bor i flera hus och köper julklappar till massor människor man inte har ett genetiskt samband med. Förstå mig inte fel, jag är absolut inte emot någonting av detta. Jag tycker det är roligt med stora familjer och variation.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag bor i en typisk kärnfamilj. Jag har mamma, pappa och två bröder. Dessutom är jag blond. Hitler skulle älska mig (dock är det inte besvarat). Så för att krångla till mitt familjeliv lite så har jag en pojkvän med i bilden, som delar vårdnaden tillsammans med mamma och pappa.

Idag är det en "Antondag", så idag borstar jag med en rosa tandborste istället för en lila. Just nu sitter vi och kollar på Erik & Mackans "99 saker man måste göra innan man dör". Idag åker dem cross. Det är tydligen något stort lopp som är alla crossåkares dröm att åka. Anton, som nästan avgudar cross mer än mig, sitter som ett barn på julafton. Han skrattar åt alla misstag dem gör och diskuterar cylinderstorlekar? med mig. Jag sitter och nickar och försöker hålla med så gott jag kan. "Hahaha, Jasmine. Han blev trött efter TVÅ varv" säger han med ett småpojksflin på läpparna. "Av 2300, så kom han 2215. Det hade jag gjort bättre!". Riktigt sött om jag får säga det själv :)

Det är något visst med kombinationen sport, tv och snopp. Alla killar har minst en sport som de kan allt om. Antons är motorcross. Detta kommer nog det kvinnliga könet aldrig att begripa.

Min man med sin cross :)