Tänk er denna situation: Det är en typisk novemberdag. Vädret är precis så som de flesta skulle klassa som den värsta sorten. Den kyliga luften lyckas tränga sig fram genom allt, varken husfasader eller långkalsonger är motstånd nog. Ljudet av piskande regn mot rutan och vindens ilande hörs skrämmande tydligt. De vackra röd- & gulnyanserade löven som för bara en månad sedan dekorerade ekarna och björkarna är nu ett minne blott. Allt känns grått, kallt och blött. 

 

Det var ungefär i denna scen som jag befann mig när det upptäcktes.

Äpplet. 

 

På ett av alla kala träd i skogen utanför fönstret i vårt boende så hänger det ett äpple. Alldeles grönt och fint. När resten av Skandinaviens alla växter insett att vintern närmar sig och det är dags att säga "tack och på återseende" till sommaren och gå i dvala, så kämpar detta äpple fortfarande emot den instinkten och hänger kvar. Fyllt med beslutsamhet och klorofyll. 

 

Detta äpple gjorde mig inspirerad. Om hen inte ger efter för vintern. Varför ska jag? Jag tänker inte låta mig fyllas av  vinterdepp och seghet. Jag tänker inte klaga på mörkret, kylan eller blåsten. Så länge äpplet kan hänga kvar, så kan jag! Därför tar jag på mig mina rosa gummistövlar och hoppar i de djupaste vattenpölarna. Låt regnet bli en källa till glädje istället för irritation.

 

Det finns inga hinder, bara möjligheter! 

 

 

 

 

I helgen hade jag finbesök av två Mohedatöser. Mina kära vänner Hilda och Frida ville komma ut till skogen och se hur jag hade det. Det var supermysigt att ha dem här och visa hur bra jag har det! För det insåg jag verkligen när jag berättade om allting och visade dem runt: jag har det så fantastiskt bra! Det känns som jag gör någonting vettigt och lär mig nya saker hela tiden. Jag umgås med personer som höjer mig som människa och får mig att må bra. Jag skrattar varje dag. Jag blir ständigt utmanad och känner att jag kan påverka min tillvaro mycket. Jag får energi här. 

 

Förutom Hilda och Frida hade även skolan besök av eleverna som gick på Lillsved förra året. Det var intressant att lyssna på deras berättelser om skolgången och livet efter examen. Det kändes skönt att höra att ingen av dem hade haft svårt att hitta jobb efteråt, utan Hälsocoacher från Lillsved är eftertraktade. 

 

Annars går allt i rasande takt, denna veckan är det Core som är i fokus på vårt Gruppträningsintruktörsutbildning. Vi har pratat mycket om de inre, stabiliserande bålmusklerna och hur man "kopplar på dem". Det visade sig vara en liten utmaning. I går påbörjade jag också en klättersäkrarkurs. Det är en elev som dragit igång en kurs efter skoltid, med mål att vi ska ta grönt kort, så vi kan säkra vid inomhusklättring. 

 

Nu ska jag duscha innan vi ska ha massage. Livin' the dream!

 

 

 

 

Idag gick årets andra turnering av stapeln på Lillsved. Efter våran vinst i spökbollstuneringen så hade HCa höga förväntningar att leva upp till. Vi är inga veklingar, utan stod pall för pressen. Obesegrade genom hela turneringen stod vi tillslut högst upp på prispallen. En riktigt kul eftermiddag och väldigt roligt att få känna odören av målvakthandskar igen! 

 

 

Jag sitter i min allra mysigaste fåtölj (Okej då, det är min enda fåtölj och är inte alls mysig egentligen. Dess glansdagar är sedan länge passerade och det krävs fantasi hos åskådaren för att ens se att den en gång varit vit). Jag har tända ljus och lyssnar på opera. Är det någonting som är underskattat här i världen, så är det opera. Det är musik tar fram känslor i en som man inte ens visste att man hade. Finns det en enda människa i världen som kan vara opåverkad under Pavarottis höjning i Nessun Dorma? 

 

Nu tänkte jag verkligen inte skriva ett blogginlägg om opera för jag har ingenting mer att säga än att det kan vara trevligt att lyssna på ibland. Jag tänkte mer skriva för att få ut lite tankar. Jag har lite trasigt kassetband-syndrom uppe i hjärnan igen och tänkte därför använda bloggen som en trasselutredare. Vi har lärt oss mycket nytt de senaste dagarna i fysiologin och anatomin och utöver detta ska jag ha ett coachande samtal imorgon med våra mentorer om min framtid. De räknar med att jag ska vara förberedd och har funderat ut min tanke med varför jag går här på skolan och vad jag vill med min framtid. Så i de ljuva tonerna till "Con té partiré" försöker jag att skapa mig en målbild om vilket liv jag vill leva om 3 år. 

 

Jag inser ganska fort att jag är en person som är ganska dålig på att sätta upp mål. Jag vill så mycket, men samtidigt känns allt skrämmande och otilltalande. Istället för att visualisera upp någonting jag verkligen skulle bli bra på, så tänker jag "men... det finns så många andra som borde göra det istället för mig, de är så mycket bättre på det". Detta är en tanke som ofta håller tillbaka mig i olika situationer: "Jag kan inte spela gitarr när personer som kan spela barréackord hör mig, för då kommer jag verka jättedålig" eller "Jag kan inte stå jämte henne på yogan, för då märker alla hur ovig jag är". Ibland känner jag till och med att jag måste förklara mig och väga upp anledningar till varför jag inte är bäst på allt: "Meen... jag är faktiskt fotbollsspelare, då är man stel i baksidan." och "Jag har för korta fingrar för att kunna ta ett barréackord" även om sanningen är att jag faktiskt kan ta ett barréackord om jag får ta tid på mig.

 

Även när jag tänker på min framtid är det sådana tankar som ofta dyker upp: "Vem skulle vilja ha mig som personlig tränare när det finns andra som är mycket mer peppande, starkare, pedagogiska m.m.". Många av de idéer jag får avfärdar jag som dåliga innan de hinner gro till sig till ett mål som jag kanske skulle vilja uppnå. 

 

Rädslan att misslyckas gör nog ibland att man låter bli att försöka. Istället för att utmana sig själv så flyter man med och gör bara sådant som man vet att man kommer att klara av. 

 

Men denna nya insikten så har jag blivit ännu mer peppad att skapa mål för mig själv. Saker som jag vill testa, utföra och uppnå. Tanken på att det finns andra som kanske är bättre lämpade än jag ska jag kasta bort. Nu är det mitt liv det handlar om!