Tänk er denna situation: Det är en typisk novemberdag. Vädret är precis så som de flesta skulle klassa som den värsta sorten. Den kyliga luften lyckas tränga sig fram genom allt, varken husfasader eller långkalsonger är motstånd nog. Ljudet av piskande regn mot rutan och vindens ilande hörs skrämmande tydligt. De vackra röd- & gulnyanserade löven som för bara en månad sedan dekorerade ekarna och björkarna är nu ett minne blott. Allt känns grått, kallt och blött. 

 

Det var ungefär i denna scen som jag befann mig när det upptäcktes.

Äpplet. 

 

På ett av alla kala träd i skogen utanför fönstret i vårt boende så hänger det ett äpple. Alldeles grönt och fint. När resten av Skandinaviens alla växter insett att vintern närmar sig och det är dags att säga "tack och på återseende" till sommaren och gå i dvala, så kämpar detta äpple fortfarande emot den instinkten och hänger kvar. Fyllt med beslutsamhet och klorofyll. 

 

Detta äpple gjorde mig inspirerad. Om hen inte ger efter för vintern. Varför ska jag? Jag tänker inte låta mig fyllas av  vinterdepp och seghet. Jag tänker inte klaga på mörkret, kylan eller blåsten. Så länge äpplet kan hänga kvar, så kan jag! Därför tar jag på mig mina rosa gummistövlar och hoppar i de djupaste vattenpölarna. Låt regnet bli en källa till glädje istället för irritation.

 

Det finns inga hinder, bara möjligheter!