Jag sitter i min allra mysigaste fåtölj (Okej då, det är min enda fåtölj och är inte alls mysig egentligen. Dess glansdagar är sedan länge passerade och det krävs fantasi hos åskådaren för att ens se att den en gång varit vit). Jag har tända ljus och lyssnar på opera. Är det någonting som är underskattat här i världen, så är det opera. Det är musik tar fram känslor i en som man inte ens visste att man hade. Finns det en enda människa i världen som kan vara opåverkad under Pavarottis höjning i Nessun Dorma? 

 

Nu tänkte jag verkligen inte skriva ett blogginlägg om opera för jag har ingenting mer att säga än att det kan vara trevligt att lyssna på ibland. Jag tänkte mer skriva för att få ut lite tankar. Jag har lite trasigt kassetband-syndrom uppe i hjärnan igen och tänkte därför använda bloggen som en trasselutredare. Vi har lärt oss mycket nytt de senaste dagarna i fysiologin och anatomin och utöver detta ska jag ha ett coachande samtal imorgon med våra mentorer om min framtid. De räknar med att jag ska vara förberedd och har funderat ut min tanke med varför jag går här på skolan och vad jag vill med min framtid. Så i de ljuva tonerna till "Con té partiré" försöker jag att skapa mig en målbild om vilket liv jag vill leva om 3 år. 

 

Jag inser ganska fort att jag är en person som är ganska dålig på att sätta upp mål. Jag vill så mycket, men samtidigt känns allt skrämmande och otilltalande. Istället för att visualisera upp någonting jag verkligen skulle bli bra på, så tänker jag "men... det finns så många andra som borde göra det istället för mig, de är så mycket bättre på det". Detta är en tanke som ofta håller tillbaka mig i olika situationer: "Jag kan inte spela gitarr när personer som kan spela barréackord hör mig, för då kommer jag verka jättedålig" eller "Jag kan inte stå jämte henne på yogan, för då märker alla hur ovig jag är". Ibland känner jag till och med att jag måste förklara mig och väga upp anledningar till varför jag inte är bäst på allt: "Meen... jag är faktiskt fotbollsspelare, då är man stel i baksidan." och "Jag har för korta fingrar för att kunna ta ett barréackord" även om sanningen är att jag faktiskt kan ta ett barréackord om jag får ta tid på mig.

 

Även när jag tänker på min framtid är det sådana tankar som ofta dyker upp: "Vem skulle vilja ha mig som personlig tränare när det finns andra som är mycket mer peppande, starkare, pedagogiska m.m.". Många av de idéer jag får avfärdar jag som dåliga innan de hinner gro till sig till ett mål som jag kanske skulle vilja uppnå. 

 

Rädslan att misslyckas gör nog ibland att man låter bli att försöka. Istället för att utmana sig själv så flyter man med och gör bara sådant som man vet att man kommer att klara av. 

 

Men denna nya insikten så har jag blivit ännu mer peppad att skapa mål för mig själv. Saker som jag vill testa, utföra och uppnå. Tanken på att det finns andra som kanske är bättre lämpade än jag ska jag kasta bort. Nu är det mitt liv det handlar om!