Jag tänkte dela med mig av ett recept som jag själv har komponerat. Det började som en förrätt, och slutade som en rätt på påskbordet.  Eller så kan man äta den som jag gjorde idag, på en omelett!

Receptet är kalasenkelt och kommer här: Crème frachie (nästan en burk)
Någon matsked majonäs
Någon matsked citronjuice. (eller heter det citronsaft? Det låter bättre med citronsaft. Men man säger ju apelsinjuice, så då borde det ju heta citronjuice med? Men för att det inte ska bli några missförstånd och ni går och köper dricksaft, då skriver jag istället: en femtedel pressad citron.)
Hackad gräslök, typ en näve kanske (på vintern så kan man ta purjolök likaväl. Men kanske mindre då?)
Kallrökt lax (typ ett paket av icas i skivor brukar jag ha. Det kanske blir 300 gram)
Dill, lika mycket som gräslöken typ.

Med andra ord så går jag inte efter några mått, utan bara smakar av lite då och då. Är det för surt så tar man i lite mer majonäs och tvärtom. Så bli inte avskräckta att jag inte skrivit allt i minsta detalj! Jag hackar allt fint och blandar i en bunke. Kanongott!



Okej, jag kan inte göra snygga omeletter. Det blir mer äggröra. Men ja, det smakar likadant! Eller? Jag har ju aldrig testat att äta en snygg omelett, så jag kanske inte kan uttala mig om det.
Dock kan jag säga att det är nyttigt, mycket mättande fett och inga snabba kolhydrater. Mums!



Theo gillar inte Omelett, utan kör helt enkelt på en klassisk lingongrova.

Nu ska jag träna, har inte tränat på över en vecka och känner att mitt humör inte har varit på topp, p.g.a. detta!

Blogga har nog blivit ett tidsfördriv för mig. Jag gör nog det egentligen för att jag inte har någonting annat att göra, ingenting som jag tar mig tid för direkt. Fast ändå har man lite dåligt samvete när man glömt att blogga. Lite som med träning ungefär på den punkten.

Jag har nämligen jobbat hela föregående vecka! Jag passade även på att gå runt i ALLA affärer med mitt CV och presentera mig för butikscheferna runt omkring. Kan säga att gensvaret var lika med noll. Fick några sneda "åh-jag-tycker-synd-om-dig-som-måste-gå-runt-och-tigga-om-jobb" nackgester. Några tog emot mitt CV "om ifall att vi inte skulle ha någon på sommaren om två år" och vissa var rent ut sagt otrevliga "Våran personalansvarige vill inte prata med några jobbsökanden. Det kommer ju tio om dagen, herregud! Sök via hemsidan". Typ.
Så hur ska man göra? Det känns som det bästa sättet är att gå via kontakter. Så om det är någon som känner någon som behöver en arbetsvillig 19-årig tjej till sin personalstyka, så kan ni ju rekommendera mig! Fram tills den dagen kommer så kommer jag fortsätta kämpa och gå runt och "förnedra" mig i butiker. Några mer sneda huvudlutningar kan jag ta!

Intervjun var på en deltidstjänst, där man hade schemalagt att arbeta varannan lördag, med eventuellt extratider. Den skiljde sig ifrån de andra två intervjuerna jag har varit på, då denna var mer aktiv och kreativ. När vi hade klarat av de mest basicfrågorna så började hon hitta på situationer som jag skulle klara av. Jag fick uppmålat en bild av en gammal tant som var överlycklig att det halsbandet hon trånat efter äntligen var på rea. Samtidigt så frågade hon vad jag tyckte om det, och halsbandet var skitfult! Skulle jag ha hjärta att säga sanningen till henne?
Jag fick även lära känna en påhittat 50 årig som ville köpa ett smycke till sin fru medan jag försökte sälja en busstidstabell till chefen. Vissa fall var det nästan som att hon bara ville att jag skulle bekräfta svaret och jag bara väntade på att hon skulle ta fram sin lilla blomspruta:



Nej, men jag gick därifrån och kände mig nöjd med min prestation. Samtidigt så sa hon att det hade varit hundratals sökande och att hon hade många att intervjua så att konkurransen var hård. Men hon sa att hon fick en positiv syn på mig. Så vi håller lite tummarna va? :)

Nu har jag köpt en telefon! En smaaartphone, eller närmare bestämt en Samsung Galaxy S II!
Och. Jag. Älskar. Den! Man kan skriva jättesnabbt, och ladda ner massor med onödiga appar.
En app jag hittade gör så man hittar sin mobil om man tappar bort den när den är på ljudlös! Hur underbart är inte det? Man bara smsar ett särskilt ord till mobilen så börjar den tjuta och man hittar den igen! Har en känsla av att denna funktionen kommer jag använda miljarder gånger!

Här om dagen var jag och tog lite kort på Alvesta Bokhandel till facebooksidan. Blev ganska bra faktiskt!



Böcker är så lätta att fotografera, dem blir så snygga. Tur att Bokhandeln inte säljer läsplattor. Hur snygg hade bilden blivit då? Den är nog inte lika flexibel!

Idag har mitt liv haft en temadag. Jag har helhjärtat ägnat mig åt den femte dödssynden: Frosseri.
Det hela startade efter att jag ätit en rejäl lunch bestående av rotmos och fläsklägg. Då bestämde jag mig för att baka. Efter ett stunds velande och tvekande, så bestämde jag mig för att baka bröd.

Efter flera timmar av knådande, jäsande, mjölande, kladdande och gräddande så hade jag åstadkommit tre verk:
Tolv hederliga tekakor.
Två olika smaksatta focaccia.
& En nedrans massa megakanelbullar.

Kanelbullarna och Tekakorna hamnade till stor del i frysen, medan av focaccianorna, eller hur man nu böjer detta jobbiga namn (Tur att jag inte har någon slagt talblogg, för jag har ingen aning hur man uttalar focaccia, men det ser ut att uttalas fräsigt) så gjorde jag en rackarbajsarmiddag: Jag serverade dem till en italiensk tomatsoppa. Sjutton.Gubbar.Vad.Gott!

Resterande av kvällen så tittade jag på fotbollen och käkade bullar. Nu är min mage uppsvälld och jag har en enorm lust att springa av mig all min energi. Därför ska jag sova istället. Logiskt. Som alltid. 

Walla! Ser ni hur gott detta är? Ena brödet hade jag rödlök och oliver på och andra tomat, vitlök, rödlök och basilika. Sen hällde jag på lite olivolja och flingsalt. Yummie!




Bullfest Bullfest, Hela da'n!

I tisdags gjorde jag en jobbig upptäckt. Jag upptäckte att jag bara hade en vecka kvar på mitt träna-så-mycket-du-vill-under-ett-år-kort på friskis och svettis. Eftersom jag är en arbetslös smålänning så ser jag såklart till att utnyttja denna sista veckan till fullo. Så nu har jag tränat nästan varje dag där.
Igår tänkte jag testa på ett nytt pass som hette skivstång/intervall. Ett pass där man hade en skivstång och gjorde olika styrkelyft till musik för att sedan avsluta med kondition. Kul tänkte jag!
Jag kommer till friskis en kvart innan passet ska börja, kniper åt mig den näst sista platsen i passet och byter om.
När jag  kommer till salen där passet ska hållas inser jag att  alla redan är där och att tiden för passet har flyttats till fem minuter tidigare. Så alla uppmärksamma mig, när jag är jättevilsen och har ingen aning om hur någonting går till. Runt om i salen är det fullt med stepbrädor, vid de flesta står det några men endel är tomma. Så jag ställer mig helt enkelt vid en tom stepbräda långt bak i salen och inväntar instruktioner.
Då kommer det fram en kvinna bakom mig och säger med hög röst (så att alla i salen självklart ska höra) att jag har snott hennes plats. "jaha, oj... hehe förlåt" stammar jag fram lite ynkligt och tittar mig desperat runt omkring.
Så ser jag i hörnan av salen att vissa står och plockar fram stepbrädor och skivstångar.  Det visar sig att det inte alls bara var att ställa sig vid en bräda, utan man fick själv hämta sin bräda och skivstång själv.

Så jag smiter fram till skivstången och inser att de flesta vikterna är slut och att det bara finns jättelätta vikter kvar. Så jag gör iordning en stång med jättelätta vikter (och hoppas innerligt att ingen ska jämföra deras fullproppade stänger med min taniga) tar en bräda och trycker in mig allra längst bak. Det kommer fram en passmedhjälpare till mig och frågar om jag inte  vill ställa mig lite längre fram, vänligt men bestämt förklarar jag att detta är min första gång så jag står gärna kvar. Hon säger också att jag ska ta några lösa vikter. Så när alla står på sin plats och lyssnar på instruktören får jag smyga vidare till en låda där fler vikter låg (så jag hade kunnat göra min skivstång tyngre och mer respektingivande, men försent nu) greppar tag i några vikter och går tillbaka till min plats. Passmedhjälparen ser att jag inte tog den lättaste lösaste vikten, och tar för givet att det inte finns några kvar. Så hon tar upp detta store problem inför hela gruppen. "Är det någon som har några extra röda vikter? Det finns inga kvar där borta". Pinsamt nog får jag ropa inför alla att "det finns visst". Hon kollar lite skumt på mig, men säger ingenting mer och passet kör igång.

Under passet så inser jag att trots att alla har övertunga skivstånger (och jag lyfter mig lekande lätt) så har alla de röda, lättaste vikterna som lösa vikter, och det förstår jag varför: Övningen med lösa vikter var brutalt jobbigt! man hade inte behövt någon vikt alls! Så där står jag med mina tunga vikter och klarar knappt att hålla i dem medan jag är övertygad om att alla hånskrattar åt mig!

Tillslut var passet i alla fall slut. Jag plockade undan efter mig och undvek ögonkontakt med alla därinne.
Dock var jag minsann inte den enda som drog uppmärksamhet till mig. En man var med på passet och hade verkligen plussat upp sin skivstång. Istället för att köra till musiken som alla andra, körde han 3 gånger så fort, gav sig själv sexylooks i spegeln och stönade efter varje lyft han gjorde!

.. att det där med att vara mamma var visst ingenting för mig. Har totalt glömt bort min degbebis innan den ens hann bli en riktig deg. Hade varit lite dumt om det hände om några år om jag blir en riktig mamma. Lite knas.