Hela första månaden i Bodrum så tränade jag ingenting annat än mina klasser som jag höll i under arbetstid. Ni som känner mig vet vilken rastlös människa jag är och ganska snart så samlade jag på mig överskottsenergi. Jag saknade att träna på riktigt och började må dåligt över detta. Därför tog jag en dag tummen ur och införskaffade mig ett gymkort på ett lokalt gym i Gümbet. Det har jag inte ångrat sedan dess. 

 

 Att gymma i Gümbet handlar om mer än bara träning. Det är en upplevelse. En känsla. Gymmet består av ett litet, dunkelt rum i en källare. I taket hänger glödlampor, vilket är den enda belysningen och på golvet finns några sporadiskt utsatta fläktar, som någon naiv människa trodde skulle hjälpa mot den svettiga luften. Varenda kvadratmeter är okuperat av någon maskin och på väggarna hänger posters från 90-talet med bilder på styrkelyftande människor i minimala kläder.

 

I detta rum finns jag, en blond tjej från Sverige med ett rosa träninglinne, Rönnischbyxor och mina spillrans nya Nike free run 5,0 på fötterna och försöker bänkpressa. Runt omkring mig är det fullt av uppumpade manliga turkar, iklädda jeans, t-shirt och de obligatoriska flip-flopsen. Inte trodde jag någon människa i världen skulle  få för sig att ha på sig flip-flops när de tränar, men i Turkiet är det tydligen mer regel än undantag. I rummet sticker jag ut ganska mycket, men trots det känner jag mig ändå hemma. Atmosfären är målinriktad och positiv. Man är där för att träna. Det är ingen som kollar på andra och jämför vem som lyfter mest. Det är ingen som bryr sig om vem du är och vad du gör där. Spelar roll vilket kön man tillhör eller om ens skor har en pinne mellan tårna. Vi är alla där för att bli starkare och det är anledningen till att jag älskar mitt gym i Gümbet.